.:Små funderingar och insikter:.

Hej,

Nu har jag funderat lite igen...  Inget ovanligt förvisso ;)

Men vissa funderingar väljer jag att dela.

I fredags begravde vi en familjemedlem som alldeles för tidigt lämnat oss.

Det var en fantastiskt fin ceremoni och med sin unga ålder lämnar han ett stort

tomrum efter sig.

Maj 2014 skulle ha varit ett firande av hans 30års dag.

Istället får vi hedra hans värme, livlighet och minnen tillsammans med nära och kära. 

En känsla av orättvisa och vemod infinner sig i själen och sorgen i allas ögon gör det svårt att hålla tårarna tillbaka ens för ett par sekunder. Att en enda människa kan lämna så stora spår efter sig... Livet är och förblir en gåta.

I mitt minne finns dock många fina minnen och glada stunder.

Minnen där glädjen och skratten finns.

Där ett par stora ögon tittar rakt mot mig med iver att ställa frågor och prata om precis det som faller honom på läppen vid just det tillfället.

Ett av mina starkaste minnen är från en av våra sommarträffar.

Han hittade likheter i allt. Ett ansikte, en melodi, ett mönster. Allt var tolkningsbart.

Vi pratade om filmer och musik denna gång och han hittade genast likheten till skådespelerskor och filmer genom vårt samtal.

 

Sällan möter vi människor som utan tvång eller ytlighet når oss så på djupet.

Niklas var en av dem. Han var bara sig själv...

Han hade själen av en konstnär, glädjen som i en glad hundvalp och var här i nuet och vissa gånger avundades jag hans iver och närhet till glädje och skratt.

Dessa minnen tar jag med mig...

Men det borde ha varit annorlunda. Han borde vara kvar...

Han borde ha fått stanna hos sin familj.
 

Men vad händer när allt är över?

När man kommer hem och livet förväntas fortsätta som vanligt...

Allt bara rullar på och vardagen väntar...

 

Plötsligt kommer nu den där ingivelsen.

Varför vänta? Varför skjuta upp saker?

Varför inte göra det där man vill redan nu?

Såsom kontentan i ett av mina favoritordspråk:

Bättre att ångra något man gjort än att ångra det man aldrig gjorde.

-Så sant! Men som svensk och enligt jantelagen så gör vi inga större utsvävningar...

Vi överdriver inte generellt och definitivt skulle vi troligtvis aldrig säga att vi var bra eller att vi faktiskt var "värda" det!

Nej, vi gör allt lite "lagom". Inte mer... Inte mindre... -Bara lagom...
 

 

Men det är nu det sker. Uppenbarelsen om att på allvar leva i nuet!

Leva på riktigt och göra dom där sakerna vi kanske inte borde men som vi faktiskt KAN eller har möjlighet att göra!

Varför ska jag skjuta upp eller låta bli att göra vissa saker bara för att inte sticka ut eller avvika från normen?

Visst! Det må hända att ett val jag gör idag kanske ter sig som onödigt, överdrivet eller rent av dumt!

Men faktiskt... Det är mitt val, det är min tid, mitt ansvar. Punkt!

 

Det är verkligen som att ha två små envetna figurer på axlarna...

En som hoppar och skriker glatt -KÖR! Och den andra som manar på om trygghet, förnuft, skyddsnät av alla de slag och... Ja... Ni fattar ;)

 

Summering och tankesammanställning:

Gör idag det du har möjlighet till inom dina egna ramar.

Skjut inte upp allt. Nån "onödig" grej kan man faktiskt göra  då och då.

Njut mer av det du redan har idag och se det fina i din omgivning och ta till vara på guldkornen. Dom finns där! ;)

 

Nästa gång jag hamnar i en sån situation där valet blir svårt så ska jag försöka tänka lite annorlunda.

Istället för att tänka: "Jag borde kanske inte" så ska jag försöka tänka vill jag och  kan jag?

Och för att inte förarga allt för många i min omgivning så kan jag säkert slänga in ett "lagom"  nånstans där också ;)  

Så lev idag, njut av det du redan har och utforska områden som gör dig nyfiken.

Låter enkelt ju! Så jag hoppas att det blir det också :)

 

♥ Kram sålänge ♥

.:Sorg:.

Idag lider min familj en stor sorg.

En kär har alldeles för tidigt gått bort.  

I mitt hjärta finns minnen från barndomen...

Vi skrattar, ler och känner oss oövervinnliga ♥

Det är så det SKA vara.

Vi ska vinna över tiden och njuta av varandra SÅ mycket längre än såhär...

Det är så orättvist att det blir såhär.

En mamma försvinner.

En partner förloras.

En mormor saknas för så många år framöver...

Saker vi vill dela är borta.

Minnen vi skapar blir.... Ja... Vad blir dom?

 

Jag vill bara ta mina hjärtans händer och hålla dem hårt.

Så hårt så att det går över för en stund.

Men sorgen finns där.

Den är kvar... Oavsett vad jag gör...

Jag kan bara stå och se på..

Hålla den i min famn...

Krama den i min hand...

Men hjärtat brister.

Saknaden finns där...

Och vetskapen om att saknaden jag känner är minimal jämfört med de närmast anhöriga gör mig ont.

 

Jag tror ofta att det finns en mening med allt...

Men i det här läget så hittar jag inte meningen...

Det KAN inte finnas rättvisa i det här!

Här finns bara sorg.

Glada minnen, ljuva känslor och varma släktband...

Hur kan det bli något vettigt av det?

Glädje möter tragedi. så är det bara...

Det enda jag kan se av det här är följande:

 

Njut av livet

Älska din familj

Ta hand om dina vänner

men framförallt...

♥ Lev idag ♥

Njut av vad livet ger dig.

Ta vara på det du har

♥♥♥

 

Alla mina hjärtans kramar till min familj.

Jag finns här...

Idag, imorgon, föralltid...

Kram/

♥Karin♥

 

 

 

.:TACK:.

Tack!

Varje liten kommentar som kommer här, på instagram eller på Facebook..

Det betyder så mycket! Mer än jag kan förklara...

Att hitta en liten oas någonstans i livet är något fantastiskt. Och jag tror att jag har hittat min.. Och här försöker jag dela med mig lite av den och samtidigt lämna mitt eget spår av minnen.  

Jag har nyss varit nere i mörkret och vänt. Och även om det är något hemskt,

fruktansvärt jobbigt och något smått tragiskt så måste jag nog ändå säga att det har så här i efterhand varit en enormt lärorik erfarenhet och resa.

(men inte så pass så att jag önskar göra om den ;))

Att få vakna utan att känna ilska är underbart och befriande. Och det gör att varje "vanlig" morgon känns som lyx. Jag har lärt mig av denna erfarenhet att varje normal och vanlig dag som kommer är något fint. Jag ska försöka förklara...

Tänk dig att du vaknar och känner en ilska som inte går att släta över. Den bubblar envist i hela kroppen...Det kräver varenda liten bit av dig för att du inte ska ta ut denna ilska över barn och familj... Minsta lilla fajt eller krångel blir ett problem i så stor grad att du bara vill lämna allt och dra.

Jag är en väldigt snäll människa (egentligen ;)) och jag löser gärna problem så snart det bara går... Men jag är också van vid att ha en viss frihet. Friheten att kunna sätta mig i min bil, vrida om nyckeln, trycka gasen i botten och bara dra. Men när man har familj så blir allt annorlunda... Då blir ansvaret större och konsekvenserna djupare. Jag kan inte bara dra... Mammagenen kickar in och jag inser vad dom står på spel.

Hur som helst så har det nu landat i min vardag och jag inser på riktigt att en helt vanlig dag inte är något självklart.

Och så nu till Era fina kommentarer... Innan så reflekterade jag inte så mkt över vem/vilka eller hur många som lämnat ett litet fotspår nånstans... Självklart blev jag glad ju!  Men nu...

Nu är det annorlunda...

Jag vet hur mycket tid det tar att logga in och lämna en kommentar, hur mkt tid det tar att läsa alla dessa bloggar osv... Så jag beundrar och uppskattar varje "like" och varje kommentar mer än jag kan förklara!

Tack alla Ni fina för att Ni tar Er tid från Ert dagliga schema för att lämna en rad eller en "like"! Jag läser dem alla och försöker såklart att svara på samtliga då det kommer frågor eller funderingar :)

 

Sorry för mellansticket mitt i scrapbubblan ;) Men jag vill ta tillfället att på riktigt säga tack! :)

 

Kram och tack för titten :)

Och kanske ses vi igen imorrn? ;)

Nu ska jag ta min minst sagt ömma kropp som nyss fördrivit en timme på gymmet... Och på något sätt försöka släpa mig hem *skratt*

Kram å trevlig kväll!

/Karin -som nu använt gymkortet TVÅ gånger! ;)

.:Återblick från Annexet del 2:.

Godmorgon!
Idag en blandad kompott av pysslat, helgen i annexet (som även innehåller dagens örfil) och livet som mamma en helt vanlig vardagmorgon...

Mitt liv som mamma en helt vanlig morgon...
Lillkotten har kommit in i en ny fas. Smått klumpig, har massor med frågor om precis allt och så bonusen: Totalt disträ och frånvarande. Tankarna snurrar där inne och vardagen stannar upp och ja... Allt går i slowmotion.
Imorse: 9 gånger fick ja be honom ta på sig tröjan?! Och lika förvånad tittar han upp på mig alla nio gånger och svarar snällt ja eller okej. Men sen händer det inget... Hihi... Han är i en annan värld.

 

Storkotten har just nu många önskemål om kläder och hår... Så imorse efter dusch skulle det göras "snurrflätor i form av en prinsesskrona och fästas där bak". Tur man har flinka fingrar på morgonkvisten ;)

 Och nu över till lite pysslat...

Här är ett av korten jag gjorde i helgen. Denna gång var håret en rejäl utmaning. Jag har aldrig försökt mig på smålockigt hår förut... Så det var nytt. Och de blå prickarna/bubbelplastliknande trycket var ett av helgens inköp. Supersöt stämpel från Kaiser Craft. Två bakgrundsstämplar fick följa med hem från den serien. Papper och stickers kommer båda från Echo Park.  

Och så lite mer om och kring Annexet....

Jag har funderat kring vad jag eventuellt skulle vilja göra annorlunda/förändra/förbättra till nästa år... Men som sagt.. Överlag var det så väl arrangerat så det finns inte mycket jag kan sätta fingret på..

Men som sagt.. Tänkt har jag gjort och jag kom fram till följande:

(det här är alltså mina egna önskningar och inget annat. Vill bara förtydliga det ;))

* Skulle önska att det fanns lite utmaningar/tävlingar.. Å gärna tidsbegränsat så att man får det berömda ur och kommer igång. Behöver inte vara stora fina priser! Det är inte det som är grejen! Utan bara nåt litet för själva sakens skull! Det finns flera anledningar till det. Dels då för att man ska komma igång och inte (som jag) sitta och välja papper länge och väl för att sen övergå till att vrida och vända på dem i en evighet! ;) Och dels för att det är så himla kul att se alla andras tolkningar av samma utmaning samlat på ett ställe.

* Det andra är nog en liten önskan om en förbättrad cafeteria. Jag har full förståelse för att priserna blir högre när det plockas in utifrån. Men jag vet också att dom lovade mer än dom levererade! Så följand önskemål: Tala om innan vad som kommer att finnas, lägg gärna till en fruktskål och inte bara onyttigt. ;) Och helst inte bränt kaffe. Jag betalar gladeligen 25kr för kaffet om nån är snäll och serverar det "in house". Men då vill jag ha gott kaffe ;) Inte bränt och serverat med attityd.

* Och som tredje och sista punkt... Av ca 1000 närvarande pysslare så är det ett tiotal som sticker ut. Klagar högt och ljudligt om att dom vill byta sina goodibags, att dom vill ha med mat utifrån in i lokalen och att cafeterian är dålig... Men allvarligt! Vuxna människor! Skäms på er!

 

Goodiebagsen är något man FÅR! Av ren snällhet! Det är inget man betalar för eller "har rätt till". Var glad att nån har engagerat sig och fixat istället! Är man inte glad åt det man fått. Ge bort det då eller gör vad man vill. Men skäll inte på den som givit dig en gåva av välvilja för att du inte tycker att denne har gett dig tillräckligt eller rätt saker! Jag säger som Astrid Lindgren: VET HUT MÄNNISKA!

Och mat utifrån. Men lägg av! Det finns regler i Annexet som dom satt upp för att dom har rätt att göra det! Vi hyr deras lokal och får då rätta oss efter deras förhållningsregler! Hur skulle det annars gå att driva en verksamhet? Om jag tex går på teater... Då får jag ju inte ta med mig picknick! Vill jag inte äta det som serveras/betala för det.. Ja men då äter jag väl före eller efter nån annan stans?!

Och slutligen! Om cafeterian inte faller dig i smaken prismässigt eller utbudsmässigt. Gå 50 meter och välj en annan restaurang eller matvarubutik. Det är heller inte arrangörerna som styr. Det är upp till Annexet hur dom vill ha det i SIN lokal! Det är ju HUR lyxigt som helst att det finns ett så stort utbud precis intill!

 

Jag kan älta det här läääänge! ;) Men det tänker jag inte! Jag var bara tvungen att få det ur mig!

Slutsats: Är man inte nöjd med det som erbjuds, men stanna hemma då! Punkt slut!

Det var dagens örfil... Men det fina med det är att det kommer en dagens ros också! ;)

 

Ett stort tack till att fina pysslare som hittade till mitt lilla hörn och som kom förbi och sa hej :) Att vara socialt blind är astrist! Man missar massor med kul! hihi... Så TACK för att ni kom förbi! Det gjorde mig jätteglad.

Och alla fina kommentarer... Blir alldeles rörd. Man kan tassa förbi och titta utan att säga något... Men att gå förbi och ta sig tiden att stanna till och säga små fina ord värmer rakt in i hjärtat! Så tack! :)

Nu ska jag få gå och äta lunch! ;)

Och jag inser också att jag nog kan förvänta mig en och annan åsikt ang det här inlägget... *skratt* Men det får jag ta. Det är mina egna åsikter och jag står för dom!

Kram till er alla och hoppas att ni får god lunch vart ni än är och att resten av dagen blir en fin en!

.:KRAM:.

.:När själen tystnar:.

Hej,

Idag är det fredag och troligtvis kommer jag att ägna denna dag åt bla. virra runt som en yr höna för att se till att jag packat rätt grejer på rätt ställen och i rätt väska! ;) Men innan dess en liten historia...

Ska göra den så kort det går...

Efter två barn hade jag lyckats samla på mig ett par extra kilon... Eller ja... Ett gäng... Eller ja.. En liten armé! Gick upp 40kg per barn och hann bara gå ner 20 mellan barnen.

Men jag tog mig i kragen, gav mig f*** på att det skulle gå och på mindre än ett halvår nådde jag mitt mål. 59kg hade jag gjort mig av med...

 Dagarna gick.. Dagarna blev till år... Och nån stans på vägen körde det ihop sig.

Och i en blandning av olika faktorer stod det plötsligt 30kg plus på vågen. Vägen dit var lång, tröttsam och hemsk! Men med stöd av min familj och mina vänner har jag idag lyckats vända livet och går nu åt rätt håll igen. Men kilona... Dom får jag ta en fajt med igen. Denna gång gör jag dock lite annorlunda. -En dag i taget och ingen stress! Och hittills visar vågen på minus 16kg och jag har nu precis lyckats göra mig av med iaf drygt hälften av de elaka plus 30! ♥

I efterhand så inser jag hur dålig jag var när jag var som sämst och dessutom hur enormt illa bemött jag blev. Blir man dålig på något sätt så vilar ödet i andras händer...

När själen tystnar och allt bara blir som vit bomull i en grå värld... Då stannar livet. Tar en ej godkänd paus... 

Att vakna upp och vara helt bortdomnad i ett skal av det som tidigare var jag...

Då vilar plötsligt ödet i någon annans händer. Men om ingen tar emot dig när du faller...

 

Kortfattat: Man måste vara väldigt frisk och stark för att orka vara sjuk.

Men ilskan som blommar upp när jag ser helheten... Den är elak den med!

Den gnager på en inifrån.    

Så jag har valt att lägga det bakom mig. Inte glömma, inte gömma... Bara gå vidare.

 

Jag har fantastiskt många fina människor runt omkring mig och istället för att låta ilskan bo i kroppen så gör jag nu raka motsatsen. Jag vänder andra kinden till och riktar istället min blick åt det håll värmen kommer ifrån. Det finns alltid nånstans man kan göra gott eller bara lägga positiv energi på att "bara vara". 

Rund eller inte... Jag är här. Finns hos min familj. Dom såg till att det inte togs ifrån mig...

Men nånstans finns ändå en liten längtan... Jag vill nå de mål jag satt upp.

Det finns saker jag vill göra... Saker jag vill uppleva.

Och EN av dessa saker är nåt så enkelt som att få ta på mig en klänning igen och känna mig fin och bekväm i den. 

 

Så dagens kort innehåller min dröm... När jag når mitt mål ska jag leta efter just den där speciella klänningen fylld av färg och glädje. Sen ska jag unna mig den... Traska runt i den barfota, känna gräs och sand under mina fötter och bara känna mig glad och stolt och känna att jag lever.  

♥ DET längtar jag efter ♥

 Så här är hon... Bilden av min dröm och kortet som innehåller min önskan...

Idag blev det personligare än det varit på väldigt länge... Men så blir det ibland. Det behöver få komma ut. Och när det väl gör det så är det ännu ett litet steg framåt... Det tar tid. Det har jag lärt mig -den hårda vägen ;) Men om jag vågar och kan förmå mig att sätta ord på en känsla. Och sen även våga dela... Då har jag övervunnit en stor del av min rädsla ♥

Så vad man än kämpar med så är ett litet framsteg ett stort steg ;)

Finaste fredagen till er alla!

...And then there's Karma...

.:Kram Karin:.
♥♥♥

Tänka sig....

Tänk va? (ja nu har jag funderat  lite igen ;))
Nu rullar meavita.se. Vägen hit har varit lång, men vägvalen känns fortfarande rätt och jag ser min väg framför mig med glädje! :)


Men vet ni vad? En helt annan sak!
Tävla...
Alltså... Jag ska förklara...
För mig är det ett positivt laddat ord. (eller ja... -delvis ;))
Jag satsar alltid 110% om jag väljer att tävla! Men är förstås ändå vara glad åt andra vinnare även om dom slog mig ;)
Hursom... Jag tävlade i Karlstad förra året och insåg då att det var MYCKET lättare att tävla på nätet!
Nu bjöds det på nervosistet, prestationsångest och dessutom nyfikna scrappare som kikade mellan varven...
Och så fick man dessutom stå upp och bli applåderad åt om man vann!!
-Insåg att det plötsligt INTE var min grej. Och sen dess har jag inte tävlat.


MEN.....


Att låta bli att tävla av rädsla är ju nåt jag inte helt och hållet kan stå ut med ;)
(ligger helt enkelt inte i min natur...)
Så nu har jag antagit utmaningen att tävla på plats i Avesta i helgen.
Och mitt mål är att göra mitt bästa, strunta i prestationsångest-biten och bara fokusera på att övervinna mig själv och fullfölja åtminstone EN tävling! :)


Och varför jag skriver det här är för att officiellt medge att jag trol inte ens placerar mig i topp, men jag kommer att berätta för Er sen hur det gick (och då utan att ha ångest! ;))
Det är galet många bra scrappare anmälda och jag ser verkligen fram emot att få andas in skapandekraften en hel helg!
Vid min sida har jag Malin/Lillpiga och då VET jag att det blir minst sagt skoj!
Vi kommer att testa lite nya artiklar ur butiken och jag meddelar självklart min åsikt om var och en av dem sen :) Allt man inte testat måste ju testas och utverderas!


Men nu återstår lite jobb och lite packande innan fredag kväll avlöser ännu en vecka ;)


Ha en FANTASTISK helg! Och som sagt... Är vi i Avesta samtidigt på mässan... Kom gärna å säg hej ;)
Och är du/ni hemma... Passa på å kika in i shoppen. 20% på allt tom sön kväll ;)


Stor kram
/Karin

.:Våga res dig:.

Det kom ett mail...
Jag är van att få respons på mina inlägg ;) Men ibland undrar jag lite hur världen fungerar...
Tror alla att den som vågar säga saker i ord eller som här tex i en blogg är födda till att vara starka eller bara är mer stålsatta mot livet, kommentarer eller känslor?


Hmmmm... Som sagt.. Det kom ett mail... Inte av ondo! Absolut inte!!! Utan mer som en undran.
Jag har läst det om och om igen... Låtit funderingarna sväva fritt och nu har dom landat lite.
Utan att avslöja vare sig av vilken natur eller om mailets innehåll egentligen så var väl den egentliga frågan mellan raderna: Hur gör man? Hur känner man sin egen kraft och styrka? Hur kommer det sig att vissa har den och andra inte?


Kort och gott: Hur kan livet gå framåt för vissa och vara så trögt och motsträvigt för andra?

Som jag svarade i mailet och nu kommer att göra en kortare version av här...


Att vara envis, ha en egen åsikt och tro på sin egen intuition är inte alltid lätt.
Självklart tvekar jag också!
Jag har såklart också sett livet i vitögat, stött på tråkigheter och varit med om sånt som ingen borde.
Men min åsikt är om man kan ta sig igenom situationen och låta den ta den tid den behöver, utan att låta den äta upp delar av själen...
Så är det lite lättare sen när det är utrett att föröka att se vad man kan ta vara på och vad man kan göra till sin egen styrka efter den nya visdom man fått.
Våga be om hjälp då du behöver den. Prata med någon. Har man inte någon speciell i sin närhet som man vill öppna sig för så finns det faktiskt dom som jobbar med sånt ;) Och dom gör det av en anledning :) 


Exempelvis har jag i tonåren stött på mindre trevliga människor där jag vid ett tillfälle fysiskt fått värja mig från det som kunde gått riktigt illa... Med turen på min sida så var jag både vältränad, stark och träffsäker.
Det betyder inte att det inte satte sina spår...
Under flera års tid efter det var jag "tilltufsad" på insidan. Relationer var inte att tänka på och det tog lång tid innan jag kunde gå vidare.
MEN.... Idag är jag en erfarenhet rikare, vet att jag hanterade situationen bäst jag kunde då och nu vet jag också att man inte kan lita på vem som helst. Och visst finns det fortfarande spår... Närhet är inget jag tar lätt på. Jag har ett jättebehov av att få äga mitt eget "space"..


Trist erfarenhet.. Men jag hade tur och jag klarade mig dessutom rätt bra.


Men det finns nog ingen som gått genom livet utan att ha upplevt en eller flera trista incidenter...
Alla har vi sett olika saker som påverkat oss på olika sätt.

Det jag har lärt mig av mina egna erfarenheter är tex:
Lev nu! Kämpa för det du vill uppnå! Var glad för det du har med dig i ditt livsbagage -det är dina erfarenheter och dom ger dig styrka.
Men framförallt...
När du hamnar i ett underläge.. Finn dig inte i att bli behandlad så!
Stå på dig, ta nya tag och VÅGA RES DIG IGEN!

Alla är vi olika, men vi har alla samma rättigheter!
Att möta en person som utstrålar något du lägger märke till...
Tänk såhär:
-Undrar vad den personen genomgått eller strävat mot för att komma dit?
För jag kan slå vad om att oavsett vem man är så är det nog väldigt få iallafall som föds in i sin roll.
Den rollen har man själv axlat och många gånger är det pga av valen vi gjort längs vägen som fört oss dit där vi är idag. Egenvalda vägar men ibland också totalt påtvingade.

Så idag vänner: Ge nån speciell i ditt liv en vink, en kram, en hälsning... Bara för att...
Det kan vara en av de händelser som denne bär med sig som något speciellt och positivt resten av livet.
Det där oförutsedda... Det lilla extra.
Man gör det inte för att man måste eller behöver...
Man gör det för att man vill...

.:KRAM:.

.:Vägval vid vägskäl:.

Hej bloggisar.

Nu kommer ett tyngre inlägg. 
Jag funderade länge och väl på om jag skulle blogga det här eller låta det bero i det tysta...
Men saken är den att jag har valt att leva mitt liv ganska öppet. Och det gäller både blogglivet och det vanliga verkliga livet.

Så...
Jag har under senaste tiden stått vid ett vägskäl... Turerna har varit många, svåra och enormt upprivande.
Idag valde jag min väg. Det hra inte varit ett lätt beslut, det kommer att påverka min framtid och jag har valt den väg som jag tror är den rätta för just mig.
När det gäller llivet så har man trots allt bara ett. (Den insikten har även en av mina bästa vänner hjälpt mig att komma till ro med) Ett liv, mitt val, mitt liv, dagar som är räknade, minnen som ska skapas och föras vidare.
Vad väljer man?
Det är nog ett unikt svar för var och en och jag har valt att gå den väg som känns rätt för just mig.

Alla möter vi vägskäl i livet. Stora och små.
Vissa är små och för stunden obetydliga, men i slutänden bär de mot livet, nuet och framtiden.
Idag nådde jag äntligen fram till mitt vägskäl.
Jag har valt den väg jag tror passar mig.
I mitt fall hade jag te vägar att välja på.
Jag har valt EN. Och nu öppnar jag grinden med det enormt tunga låset på och kliver bestämt in på min väg och låter världen på andra sidan grinden omsluta mig med full kraft.
Jag väljer att vara stark. Jag väljer att följa mitt hjärta. Jag väljer mig.

Så OM det nu bloggas mindre idag å imorrn så beror det enkom på att jag rider ut en storm.
Med vinden i seglen och i hög vass sjö tar jag mig an ett öppet hav.
Men som jag ser det så är det så här:
Med varje våg som sköljer över mig kommer någor nytt och uppfriskande... Vågorna bär med sig möjligheter... Dom kommer med friska vindar och förnyar och friskar upp.
Jag kommer att stå upp fastnaglad vid rodret och med hissade segel, böljande hav och bitande vind ro ut stormen och komma i land på andra sidan med rak rygg och förhoppningsvis flera erfanenheter rikare.

Att ta tjuren vid hornen och våga ge sig in i en storm full av ovissheter och galna vändningar är en styrka.
Jag beundrar var och en av er som gått genom stormen och kommit ut på andra sidan med både livet och själen i behåll! Kärlek i full kraft till er!

Och en annan sak... Tro inte på allt folt säger!
Vissa saker kommer ut av avund, missunsamhet och är av ren och skär elakhet.
Dessa ord, meningar och gester har en förmåga att etsa sig fast på vår näthinna som ett elakartat virus!
Alla fina saker vi hör eller blir bemötta av rinner liksom bara av...

Så idag vill jag uppmana till EN enda sak!
Ta de FINA orden till dig nästa gång dom berör dig!
Låt de av ondo rinna av!
Ge DIG en chans!
Ta bort den negativa energin och låt den positiva få vara liiite större!
Känn på känslan och begrunda sen:
Vad får MIG att må bäst?

Omringa dig av godhet... Sålla bort missunsamheten och elakheten...
Det är DITT liv! Och så vitt jag vet så har vi bara ett enda liv som vi kan kalla vårt.
Ta vara på det och gör det allra bästa du kan av det!

♥♥♥
KRAM

.:Bland tankar och funderingar:.

Godmorgon bloggisar! ♥

Först måste jag ju bara säga TACK!! :)

Jag blir otroligt berörd över era fina kommentarer och även Er fantastiska fantast när det gäller era gissningar!!

Det börjar rulla in en å annan gissning nu och jag blir både glad och förvånad över hur STORA gissningar ni har! Dvs. Ni har en enorm tro på vad jag kan åstadkomma! (hmm... eller så har ni kanske bara listat ut att jag till å från är mer eller mindre skvatt galen!? *skratt* Men jag tror att jag håller mig till den första där ;))

Hursom helst!

Jag kan redan nu avslöja att jag inte kommer att resa jorden runt och skriva en resebok om det ;)

Hade ju varit tokroligt!! Men för nu så håller jag mig nog inom landsgränsen... Åtminstone fysiskt...

Idag stundar en nirmal dag. Lite vardag, lite jobba, handla lite, kanske städa en smula, och kanske tvätta en maskin eller två ;) JAPP! till å från har jag vanlig vardag.. Men sen får det vara bra! Då hittar jag på nya äventyr och låtsas att DET är min vardag för en stund ;)

Man måste faktiskt lära sig att njuta lite mitt i vardan! Så idag tror jag att det blir en spontanlunch med en för tillfället oventande vän! :) Jag har ju varit "vardag" redan nu på morgonen och skrivit shoppinglista, hängt en tvätt, slängt in en ny och strax bär det iväg till dagis å jobb.

Dagen kan behöva ett "bryt" å bara för en stund vara ute på vift ♥

Så...

Ännu en liten ledtråd har smugit sig in...

Och jag ska försöka se till å sno åt mig en bild på lunchen och ladda upp sen.

Så kan ni äventyra med mig innan vi sen mot eftermiddan återgår till att vara lite "vardag" igen ;)

KRAM på Er och igen... -TACK för era höga tankar och hejjarop!!

KRAM!!

.:Det var en gång en helt vanlig dag... Eller?:.

Här kommer ett utdrag ur mina personliga skriverier... Här gömmer sig både fakta och ledtrådar... Plus lite insikt i hur det gick till och också bakgrunden...

Skrivet i dagboken den 14 april 2011:

Tänk att du vaknar en morgon och hela ditt universum tycks vara i balans…

Man vaknar i ett töcken där det är svårt att avgöra vad som är verklighet och vad som är dröm. När bomullen i huvet lagt sig och man kan dra ifrån en gardin och släppa in morgonens första ljus så känns det precis som om gårdagen var en rörig fas mellan dröm, frågor utan svar och där livet tågade på i hastig fart och i strömmen av händelser flöt vi bara med.. Mest i hopp om att inte halka efter…

Denna morgon är annorlunda. Jag vaknar och vet precis. Drömmar som legat i dvala… Ovisshet som gnagt… All vardag som flutit förbi och tacksamt fört mig framåt… Allt det har stannat upp.

I morgondiset utanför seglar fåglar runt i cirklar. Dom är tysta. Dom bara finns där.

Igår eftermiddag stod jag här i samma fönster och såg solens sista strålar färga himlen i klara fina färger innan den sen gick ner. Och där… Mitt i allt så seglade två vackra örnar förbi långt långt uppe innan dom sen försvann ut mot havet igen. Jag visste… Nåt var på gång.

Sällan känner jag den inre frid och ett sånt inre lugn så som igår kväll. Och tillsammans med örnarna så vet jag.. Nånting förändras. Så har det varit sen vi flyttade hit. Kanske är det slumpen… Kanske är det ödet. Man väljer själv att tro på sin egen sanning. Jag väljer att lita på mina känslor och jag väljer att tro på ödet. Sen visar det sig i efterhand om jag har rätt eller fel.

Imorse klarnade allt. Jag har länge funderat på olika saker.. Stora saker… Såsom:

1. Vad vill jag göra när jag blir stor?

2. När blir man stor? Är det en viss ålder? Eller måste man ha gjort vissa saker eller samlat visst många vuxenpoäng för att nå storheten?

3. Är jag ego om jag vill fokusera på mig? Betyder det att jag sätter familjen i andra hand?

4. Vill jag leva mitt liv genom att ”bara” jobba och vara sambo och mamma?

5. Får man önska mer? Är man girig och självisk om man vill ”mer”?

6. Vad är min största dröm?

7. Skulle jag VILJA förverkliga min dröm? Eller tar man död på den då?

Jag har hittat mina svar. Det betyder inte att dom är Dina svar men kanske hjälper dom nån där ute att bena ut något, så därför skriver jag. Och här kommer mina svar:

1. Jag vet PRECIS vad jag vill bli när jag blir stor nu!

2. Att bli stor handlar inte om ålder, poäng eller något man måste uppnå. Det betyder bara nåt så enkelt som att man tar ett fast grepp om sig själv, tillåter sig själv sitta ner och fundera. Fundera fritt utan gränser, ostört av ekonomi eller några som helst yttre omständigheter. Bara skriva ner vad man gillar, önskar och hoppas på att man nån gång kan få göra. Och det kan ta en dag eller ett år! Alla är vi olika. Men fundera och skriva små stödord kan vi alla ;) När man är klar sammanställer man allt och försöker hitta den röda tråden i listan och därifrån sen leta reda på vad det skulle kunna bli av det och hur det skulle fungera som jobb.

Alltså: Att bli stor (för mig) handlar om att våga erkänna för MIG vad JAG vill göra, vad JAG önskar och sen våga låta det landa och även våga berätta om det för min familj även om det känns lite ego. Att med rak rygg och trygg röst våga säga: Jag vet vad jag vill bli när jag blir stor! Och jag tror att det är dags för mig att bli stor nu! Jag är beredd att göra jobbet, sammanfläta det med familjen och samtidigt känna att det fortfarande finns en trygghet, ett skyddsnät att landa i OM jag faller..OM!

3. Att vilja göra något för sig själv är inte nödvändigtvist ego. Att fokusera och göra något man verkligen vill är att lyfta livet och det kommer att gynna såväl dig själv som din familj och er vardag.

4. Nej, absolut inte! Jag vill känna vinden i håret och luft under vingarna! Känna glädje i att axla en utmaning och ro den i land! Jag vill känna att jag lever! Det betyder inte att jag kommer att vilja vara mamma mindre eller att jag inte vill vara en god partner! Oh nej! Det betyder bara att jag värdesätter oss alla och har av egen erfarenhet lärt mig att om en person i en familj inte mår bra så gör till sist INGEN det! Alltså… Om jag gör det JAG vill och samtidigt tar hänsyn till min familj och deras behov… Då mår VI bra. Jag vill känna samma glädje de timmar jag lägger på att jobba som när jag är med min familj!

5. En av mina bästa vänner har en gång sagt till mig att ALLA har rätt att drömma! Och det är helt sant! Drömma är något ingen kan ta ifrån en! Att önska och drömma är privilegier vi har som levande, tänkande varelser! Och det är inte ego! Vem man än är så har man rätt att drömma sina egna drömmar. En mycket klok man sa en gång i tiden: En dröm är en önskan från hjärtat. Tack Mr Walt Disney för det! Så sant, så sant…

6. Efter mycket skrivande, funderande, betänketid och sammanställande så har jag nått fram till den stora gemensamma faktorn som till sist sammanflätar alla mina drömmar jag inte visste att jag hade! Jag har satt ord på mina drömmar. Jag har hittat rätt. Jag hittade min röda tråd.

7. Att VÅGA uppfylla en dröm är att våga leva. Jag tänker ge min dröm en chans. Taking a chance for change! Om jag inte vågar göra det jag vill, inte vågar satsa… Då vet jag inte vad jag ska göra faktiskt! Och då har jag heller inte rätt att klaga sen. Så nu tar jag tillsammans med min familj det stora klivet ut i storheten! Följer min dröm som skapats i olika skeden genom livet och ända sen barnsben. Jag visste det inte bara… Jag har aldrig tagit mig tiden att sitta ner och fundera på hur det hänger ihop förrän nu…

Min dag idag har börjat bra. Extremt udda!! Men bra. Känns nästan som: Hur kunde jag inte se det här tidigare?

Allt föll på plats inatt. Jag vet vad jag vill göra.. Jag blev stor… Nu vet jag vad jag ska göra med mitt liv. Jag vet vad jag är villig att offra och vad jag inte är villig att offra! Jag kan lägga tid, kraft, energi och det som krävs för att driva igenom mitt ”projekt”… Men tid ska även finnas till familjen, kärleken och livet. Det är en vild kombinationen, men jag tror att jag har hittat ett sätt att få det att fungera tillsammans. Nyckelordet är verkligen tillsammans!

Som en annan mycket klok man en gång sa: I have a dream… Tänk om han då vetat vilken enorm påverkan just de fyra orden skulle ha sen genom generation efter generation. Fantastiskt!



Jag har en dröm!
Jag tänker gen min dröm en chans!
Redan när jag var 4-5 år så började min bana mot sitt mål.


Jag visste det inte då.. Och det skulle ta många år innan jag till slut skulle hitta en gemensam faktor och även kunna göra nåt vettigt av det ;)


Nu har jag mina gemensamma faktorer, drömmar är samlade, familjen står bakom mig och det är dags att ta det där stora klivet….

Vuxen har jag varit länge!


Men nu blir jag stor ;)

Så lite lagom osvenskt så känner jag följande:
JAG tror på mig... Gör Du? ;)


KRAM

.:en mellandag:.

Ibland blir det bara så ;)

.:mitt i natten:.

Ja... Så sitter man här...mitt i natten, tusen tankar, lite trött men inte redo att låta lördagen vara slut riktigt än ;) Dagen har varit fylld av händelser. Vi har preppat för morgondagens kalas mest hela dan ;) Men sen har även vänskapskretsen utökats med en liten ljuv bebis :) En liten pojke har anlänt och hjärtat vill nästan brista... Liksom ett litet mirakel ♥ Idag har även huset förvandlat sig ;) Det som imorse var ett vardagsrum är nu "lekstudio". Kortfattat: Där det nyss fanns ett matsalsbord och en soffgrupp... Där är nu puffar, en mini restaurang med servering, en Barbie stad och en bilstad :) och eftersom vi hade maskerad även i torsdags så tänkte jag att det blir enkelt till sön. Bara att ta samma outfit ju! Men icke!! *skratt* Både jag och sambon har nya skepnader! -Ja.. Bildbevis kommer ;) Men nu.. Ett varmt bad senare är jag redo att säga gonatt lördag och välkommen inom kort kalasiga söndag :) Även om bilden antyder suriga miner så är så icke fallet! Bara trött å osminkad ;) och eftersom jag bloggar från telefonen så är bild kvaliteten därefter.. Just nu känner jag mig hel. Roliga saker händer just nu ♥Hemma känner jag mig pigg och redo att vara en bra mams. På jobbet rullar det på. Scrappandet för med sig tokroliga projekt (kan snart skvallra lite mer ;)) och det enda jag egentligen väntar på är tränings energin som inte hunnit infinna sig riktigt ännu...

Och nu till en annan grej... Vardaglig med ack så viktig!!

-Ta vara på din dag, din familj och dina vänner!

Jag försöker verkligen att njuta av alla bitar så mkt jag kan, hinner och orkar!

Men HU vad mkt bättre jag mår då ju! En spontan kväll med mitt hjärta, en kväll med en vän eller en vanlig vardagkväll med barnen och bara till fullo njuta av mitt sällskap ♥

DET... Det är en lyx man borde ta mer på allvar :) Eller vad jag egentligen menar är att man mer närvarande ska försöka vara "där" just då ;)

Jaja.. Nu ska jag iaf ta mitt trötta jag och bädda ner mig för ett par timmars god sömn innan en ny dag gryr :)

Kram till er alla!

Grattis Marit till bebisen och tack alla fina för allt!

Natti natti från mig via min iPhone ;)

.:Nytt FINT År:.

Gott nytt år fina bloggisar! :)

Tack för ett enormt fint och minnesvärt 2010.

Jag måste i ärlighetens namn säga att året som gått varit ett år fyllt av så mycket att det faktiskt är det bästa hittills i mitt vuxna liv! Jag minns självklart vissa händelser som de största i mitt liv sen tidigare, men det här året som gick var unikt på så många sätt att jag redan tidigt insåg att det blir svårt att toppa. Och nu så här med facit i hand så VET jag att det med faktum gick till historien.
Jag har upplevt lyckan. Fått uppleva saker jag länge drömt om, nått mål jag sen länge satt upp, lärt känna vänner på djupet, testat vänners lojalitet och gränser och haft turen att komma dem närmre och fått chansen att lära mig nya saker om både dem och mig själv.

Mycket av detta beror på att jag det här året varit mer medveten om vad som händer runt i kring mig, uppskattat små saker likaväl som stora osv... Medvetenheten och att faktiskt se på sin vardag med öppet hjärta och iaktagande ögon gör allt väldigt annorlunda.

Visst.. Jag har fått ta en del motgångar minst sagt, men det i sin tur har ändå lett till att jag uppskattar det andra så mycket mer! Många små händelser har tillsammans förändrat och förnyat min syn på mitt liv, min vardag och min familj. Och det som varut kanske känts självklart känns inte längre så, utan jag vet med största säkerhet att livet kan förändras på ett par sekunder och att det gäller att njuta och leva just precis NU!

Som jag skrivit om tidigare så har jag haft turen att möta många fina människor under de senaste åren. Och vänner/vänskap jag haft sedan tidigare och tom sen barnsben har blomstrat mer på senare tid än på länge. Och mycket av det vet jag beror på mig.. Jag har vågat öppna mitt hjärta mer, vågat ta vara på vänner och visa uppskattning utan att det känts konstigt. För min egen del handlar det nog mest om att våga lita på mig själv och våga visa vem jag är.

Att bära på sorg eller sånt man tror man är ensam om och kapslar in på insidan... Det äter upp en inifrån! Och visst.. Jag har burit både på sorg och kapslat in.. Men det gör vi nog alla perioder i livet, och det betyder inte att det inte blir bättre eller att man är svag.. Utan bara att livet är så. turligt nog för mig så har jag haft familj och vänner som fångat upp mig. Och efter omständigheter och den tid som gått så känner jag nu att jag kan lägga det bakom mig utan att kapsla in det eller gömma det.

Jag är klar med det nu. Det kommer säkert att komma dagar då man sköljs över av minnen eller känslor, men det kommer att vara hanterbart :)

Så i år har jag gjort en lista... Den är lång, genomtänkt och änsålänge inte helt offentlig ;) Men jag har satt upp mål, önskemål, drömmar och riktlinjer för 2011. Det gör att jag känner mig medveten. Medveten om vad jag vill, inom vilken tidslinje och vad jag hoppas på eller drömmer om för den kommande perioden. Och jag kommer att fylla på min lista allteftersom tiden går.

Jag vägrar att tro att just året 2010 ska få bli en engångsföretelse! Det ska nog gå att få till ett fint 2011 med ;) Eller hur! :) Det handlar väl egentligen mest om inställningen man har med sig ;)

Så att förvänta sig att saker ska gå vägen eller bli verklighet utan att själv försöka eller hjälpa till är nog näst intill en omöjlighet. Så ordet "förväntan" finns faktiskt inte med på ett enda ställe på min lista ;)

Och planen på mitt framtida bloggande... Jag har inte bestämt mig ännu riktigt...

Jag kommer såklart att blogga... Men i vilken utsträckning har jag ännu inte satt på pränt ;) Det måste komma från hjärtat! Få vara ett val.. När det blir måsten så vet jag att tätt följt kommer ett dåligt samvete och en press jag i år tänker välja bort :) Men icke att misströsta! Blogga kommer jag att göra ;) Måste bara hitta en balans och en plan jag kan stå för och även följa.

Nu ska jag sätta mig och titta igenom årets scrappade alster och kanske göra en "topplista" för 2010?

Får se om jag hittar några gamla favoriter eller inte... hihi...

TACK återigen för ett fint år, alla era omtänksamma kommentarer, mail och rader..

Jag ser fram emot 2011 med varmt hjärta och hoppas att ni alla kommer att få ett år fyllt av glädje, skratt och nya uppfriskande äventyr :)

KRAM på er ALLA!

Vardagliga ting...

Tisdag och flera dagar sen sist... (sorry för det)

Jag funderar och kreativiterar inne ihuvudet men har svårigheter att får tiden och orken att riktigt räcka till på kvällarna. Så nya mössan hänger där i sin påse i form av nystan ;) å tittar på mig... Men nu har jag iaf hittat lite nya mönster till "dekorativa ting" att sätta på kommande mössa.

På dagis härjar den allra surigaste sjukan... Och jag övervägde länge imorse att vända om och åka hem igen, men insåg att jag måste sköta mitt jobb, hoppas på att andra föräldrar inte skickar dit sina barn om dom är sjuka och helt enkelt ta risken.

Jag VET tyvärr att inställningen varierar vad det gäller vad som är okej och inte... Men egentligen bör det ju vara lika för alla och har man friska barn så ska man inte behöva hålla dem hemma bara för att andra föräldrar inte alltid är av samma inställning... Jag får lov att chansa denna gång och sen hålla dem hemma före Jul isf istället så att dom får vara friska över julen åtminstone.

När jag ändå är i farten... ;)

Vården.. Goddammit!! -bra vissa gånger (det är jag VÄL medveten om) men formidabelt och fullkomligt URUSEL emellanåt! Otrevliga människor på andra sidan i telefonen (och till vilken nytta kan man undra?! Dom lär ju knappast få trevligare samtal på det viset!)

Telefontider som är åt fanders! Och sen så obehagligt ointresserade av både varför folk ringer, att man har suttit i kö i över en timme (som för övrigt är SÅ kul) så att man knappt hinner fråga det man ska innan dom ivrigt vill lägga på.

Varför har man då det jobbet?
Rätt person på rätt plats heter det ju.

Och idag kan jag lova att INGEN sitter på rätt plats... nånstans... *suck*

Men iallafall...

Nu vankas lunch och jag tänker inte bemöda mig mer med att ta tag i fler saker idag.
Enough is enough!
Så efter lunch startar jag om min dag ;) Det kommer att bli skönt vill jag lova.

TILL min stora glädje väntar jag ljuva paket i min brevlåda idag och kanske imorrn med! Så jag har lite skojsigt att se fram emot minsann. Jag blir som ett barn på Julafton och skulle man fota händelsen från hur det "känns" så ser det ut ung som ni vet när man öppnat upp paketet så liksom lyser innehållet mot en och man får rosiga kinder av glädjen och värmen som sprids...

Som om solen låg inlindad däri och när man öppnar så möts man av ett varmt sken ;)Nu lunch iallafall och sen ny dag ;)

Kram och ha en fin dag!
Och som Grynet sa en gång i tiden -Ta inten skit! :)
(klok flicka det där ;))
.:KRAM:.

Jamen redan fredag! ;)

Först en liten nötknäckare....

Har ägnat denna veckan åt att fajtas med sjukvård, landsting och försäkringskassa.

Man kan tro att jag är sjuk! *skratt* Men så är det inte riktigt... Utan jag försöker reda ut gammalt groll som måste tas tag i och DET är ingen lätt match!! -Jisses vad alla skyller på varandra och skickar runt den stackare som ringer till olika instanser och ställen tills man till sist hamnar på samma ställe där man startade!

Vad det gäller försäkringskassan, så tror jag att jag kommit framåt iallafall ;) Men det återstår att se när det väl ska fixas med sen framöver...

Men sjukvården?! Tänka alla som verkligen är "mitt uppe i" nånting och behöver hjälp eller vård?! Hu jeda mig!!

Jag har börjat i "ett" hörn och motat mig framåt genom byråkrati, regler, instanser och ja... det mesta. För att så sent som i fredags (efter ung ett års jobb) hamna tillbaka på ruta ett. *suck*

Så ny regel för veckan som gått: ETT samtal om dagen! Sen får det vara bra! Att riva upp gammalt tar på krafterna. Och att vara ledsen och arg känns inte helt som vare sig min grej eller nåt jag vill vara längre stunder av min dag. Så EN timme får dom! Då hinner jag ringa, prata och sen återhämta :)

Visste ni att man kan bli skadad under ingrepp (såsom tex vid ett akutsnitt) få remiss från den kirurg/läkare som trol råkat göra nåt galet... Och sen godtas inte remissen för det syns inte tillräckligt på UTSIDAN!! Jag har alltså gjort det för bra! (bantat bort kilon för att få komma till ny operation)

Så att det sen gör ont varje dag på insidan och fysiskt hindrar mig i vardagliga livet har ingen som helst betydelse -om det inte syns på utsidan! För då fyller man inte deras kriterier minsann! (gissa om jag tänker ställa till med lite fajt här? ;))

Men men...

Så här är det! För oss alla till och från... Saker händer, man liksom ramlar mellan stolarna för att man inte riktigt följer ramarna. Tex för HUR man ska göra sig illa, när eller vart man befann sig eller ja... Ni förstår..

Så vad lär man sig? Jo.. Man lär sig att man får stå på sig! Att man måste vara envis!

Man lär sig att alla inte är lika! Det är inte alltid lagom.

Så iallafall.. Vad jag vill dela med mig av med det här idag:

Känner du att du har rätt i ett fall där du sen får ett nej till svar... Om det fortfarande inte känns okej, stå på dig! Fråga på fler ställen, få fler utlåtanden! Ge inte upp vid första "nej".

Det är inte alltid lätt! Inte för den utsatte, men ej heller för den som ska sitta och gå igenom alla olika fall, brev, remisser, avtal osv.. Vad det än ar! Man faller ibland emella för att man inte ser ut som "fallet innan". Och då får men helt enkelt vara liiite mer envis ;)

Å det är ju tack och lov en gen jag besitter :D

SÅ.... nu när ni fått lite allmän-snack ;) Så kommer bilder från min vardagliga energi laddning... Mitt sätt att fly verkligeheten för en stund, skapa.... Må bra :)

Dagens LO:

Sonen, stunden, färgerna.... Tillflyktsorten (scraprummet ;)) har blivit till ännu ett minne :)

LO för Magdas

Ha en riktigt bra dag och håll gärna en tumme eller två för att nya remissen hamnar i "rätt händer, rätt dag och på rätt tidpunkt" ;) Då kanske jag slipper ringa så många fler samtal :)

Njut nu av helg och gör nåt Du mår bra av! :)
.:STOR kram från mig:.