Hej,
Nu har jag funderat lite igen... Inget ovanligt förvisso ;)
Men vissa funderingar väljer jag att dela.
I fredags begravde vi en familjemedlem som alldeles för tidigt lämnat oss.
Det var en fantastiskt fin ceremoni och med sin unga ålder lämnar han ett stort
tomrum efter sig.
Maj 2014 skulle ha varit ett firande av hans 30års dag.
Istället får vi hedra hans värme, livlighet och minnen tillsammans med nära och kära.
En känsla av orättvisa och vemod infinner sig i själen och sorgen i allas ögon gör det svårt att hålla tårarna tillbaka ens för ett par sekunder. Att en enda människa kan lämna så stora spår efter sig... Livet är och förblir en gåta.
I mitt minne finns dock många fina minnen och glada stunder.
Minnen där glädjen och skratten finns.
Där ett par stora ögon tittar rakt mot mig med iver att ställa frågor och prata om precis det som faller honom på läppen vid just det tillfället.
Ett av mina starkaste minnen är från en av våra sommarträffar.
Han hittade likheter i allt. Ett ansikte, en melodi, ett mönster. Allt var tolkningsbart.
Vi pratade om filmer och musik denna gång och han hittade genast likheten till skådespelerskor och filmer genom vårt samtal.
Sällan möter vi människor som utan tvång eller ytlighet når oss så på djupet.
Niklas var en av dem. Han var bara sig själv...
Han hade själen av en konstnär, glädjen som i en glad hundvalp och var här i nuet och vissa gånger avundades jag hans iver och närhet till glädje och skratt.
Dessa minnen tar jag med mig...
Men det borde ha varit annorlunda. Han borde vara kvar...
Han borde ha fått stanna hos sin familj.
Men vad händer när allt är över?
När man kommer hem och livet förväntas fortsätta som vanligt...
Allt bara rullar på och vardagen väntar...
Plötsligt kommer nu den där ingivelsen.
Varför vänta? Varför skjuta upp saker?
Varför inte göra det där man vill redan nu?
Såsom kontentan i ett av mina favoritordspråk:
Bättre att ångra något man gjort än att ångra det man aldrig gjorde.
-Så sant! Men som svensk och enligt jantelagen så gör vi inga större utsvävningar...
Vi överdriver inte generellt och definitivt skulle vi troligtvis aldrig säga att vi var bra eller att vi faktiskt var "värda" det!
Nej, vi gör allt lite "lagom". Inte mer... Inte mindre... -Bara lagom...
Men det är nu det sker. Uppenbarelsen om att på allvar leva i nuet!
Leva på riktigt och göra dom där sakerna vi kanske inte borde men som vi faktiskt KAN eller har möjlighet att göra!
Varför ska jag skjuta upp eller låta bli att göra vissa saker bara för att inte sticka ut eller avvika från normen?
Visst! Det må hända att ett val jag gör idag kanske ter sig som onödigt, överdrivet eller rent av dumt!
Men faktiskt... Det är mitt val, det är min tid, mitt ansvar. Punkt!
Det är verkligen som att ha två små envetna figurer på axlarna...
En som hoppar och skriker glatt -KÖR! Och den andra som manar på om trygghet, förnuft, skyddsnät av alla de slag och... Ja... Ni fattar ;)
Summering och tankesammanställning:
Gör idag det du har möjlighet till inom dina egna ramar.
Skjut inte upp allt. Nån "onödig" grej kan man faktiskt göra då och då.
Njut mer av det du redan har idag och se det fina i din omgivning och ta till vara på guldkornen. Dom finns där! ;)
Nästa gång jag hamnar i en sån situation där valet blir svårt så ska jag försöka tänka lite annorlunda.
Istället för att tänka: "Jag borde kanske inte" så ska jag försöka tänka vill jag och kan jag?
Och för att inte förarga allt för många i min omgivning så kan jag säkert slänga in ett "lagom" nånstans där också ;)
Så lev idag, njut av det du redan har och utforska områden som gör dig nyfiken.
Låter enkelt ju! Så jag hoppas att det blir det också :)
♥ Kram sålänge ♥
