tisdag 18 augusti 2009

.:Första mötet:.

Ja.. Det var liksom tid nu å blogga om det... Dagen D.. Det allra första mötet...
Kanske beror det på det ena eller andra... Men det spelar ingen roll ju.
Den där dagen man inte glömmer. Dagen då så mycket gick snett, men med slutet gott.
Efter lite svävande uppe bland molnen kunde jag efter 14 timmar möta min familj. Den nyblivne pappan och den lilla rara varelsen som bott inneboende så länge väntade på mamman. -Den trötta å lite omtumlade mamman, men ändå... Mamman som hade tur och fick stanna och möta familjen till slut.
Somnade sen med liten dotter i famnen och pappan var rädd att väcka någon av oss så därav ingen blixt och ett ganska suddigt foto. Men vad gör väl det?

Vädret den januari morgonen var fantastiskt! Kallt, friskt och med gnistrande sol utanför vårt fönster. Nog för att vi sov bort större delen av den dagen ;) Men ändå! :)
Hittills har jag inte funderat så mkt på den dagen i detalj. Den har mest varit ett minne. Något jag eller rättare sagt min hjärna lagt åt sidan för ett tag. Men det är dags nu att börja minnas, börja se det ljusa framför allt annat och bara låta minnena få vara varma, fina och med faktum att det faktiskt fick ett gott slut. Hon fyller 4 i januari och är ju min lilla prinsessa! :)

Tankarna kring de första dagarna med nya lilla familjen är fortfarande delvis suddiga, men det klarnar allt mer och det måste ju vara ett tecken på att ärren läker. Och det är ju nånting bra! :)

Det som varit sorg, börjar nu bli till minnen som känns okej att hantera. Vissa saker rår man inte över, men dom kan iallafall vara svåra att acceptera och hantera.

Men nu har jag ju iaf kommit en bit på väg! :) Jag kan blogga det! ;)
Så det var allt från mig idag! Lite mer personligt än vanligt kanske... Men behövligt ;)

Tack för att du kikade in :)
Kram Karin.

4 kommentarer:

Tettiz sa...

Jag kan nog inte förstå hur traumatiskt det måste ha varit, men jag känner med dig. Mycket. Det är så stort i sig att ett barn kommer till världen, så när komplikationer inträffar så blir det så VANSINNIGT mycket större. Det är känslofullt. Du är stark som orkar blogga om det, tycker jag!!

*stor kram*
Tett

Nallebr.. sa...

va rörd jag blir!! tårarna rinner... va fint du skriver!! kram

Anonym sa...

Suck och äntligen/MA

Emma sa...

Förstår att ni hade en tuff start för er lilla familj. Låter som om du börjar bearbeta det ordentligt nu och det är ju jätte bra. Modigt att skriva om det här, men det är så viktigt att våga tala om det för då bearbetar man det grundligt.

Hade oxå en obehaglig upplevelse utav min förlossning men den var nog inte lika invecklad och allvarlig som er.

Många kramar till er!

01 09 10