.:Våga res dig:.

Det kom ett mail...
Jag är van att få respons på mina inlägg ;) Men ibland undrar jag lite hur världen fungerar...
Tror alla att den som vågar säga saker i ord eller som här tex i en blogg är födda till att vara starka eller bara är mer stålsatta mot livet, kommentarer eller känslor?


Hmmmm... Som sagt.. Det kom ett mail... Inte av ondo! Absolut inte!!! Utan mer som en undran.
Jag har läst det om och om igen... Låtit funderingarna sväva fritt och nu har dom landat lite.
Utan att avslöja vare sig av vilken natur eller om mailets innehåll egentligen så var väl den egentliga frågan mellan raderna: Hur gör man? Hur känner man sin egen kraft och styrka? Hur kommer det sig att vissa har den och andra inte?


Kort och gott: Hur kan livet gå framåt för vissa och vara så trögt och motsträvigt för andra?

Som jag svarade i mailet och nu kommer att göra en kortare version av här...


Att vara envis, ha en egen åsikt och tro på sin egen intuition är inte alltid lätt.
Självklart tvekar jag också!
Jag har såklart också sett livet i vitögat, stött på tråkigheter och varit med om sånt som ingen borde.
Men min åsikt är om man kan ta sig igenom situationen och låta den ta den tid den behöver, utan att låta den äta upp delar av själen...
Så är det lite lättare sen när det är utrett att föröka att se vad man kan ta vara på och vad man kan göra till sin egen styrka efter den nya visdom man fått.
Våga be om hjälp då du behöver den. Prata med någon. Har man inte någon speciell i sin närhet som man vill öppna sig för så finns det faktiskt dom som jobbar med sånt ;) Och dom gör det av en anledning :) 


Exempelvis har jag i tonåren stött på mindre trevliga människor där jag vid ett tillfälle fysiskt fått värja mig från det som kunde gått riktigt illa... Med turen på min sida så var jag både vältränad, stark och träffsäker.
Det betyder inte att det inte satte sina spår...
Under flera års tid efter det var jag "tilltufsad" på insidan. Relationer var inte att tänka på och det tog lång tid innan jag kunde gå vidare.
MEN.... Idag är jag en erfarenhet rikare, vet att jag hanterade situationen bäst jag kunde då och nu vet jag också att man inte kan lita på vem som helst. Och visst finns det fortfarande spår... Närhet är inget jag tar lätt på. Jag har ett jättebehov av att få äga mitt eget "space"..


Trist erfarenhet.. Men jag hade tur och jag klarade mig dessutom rätt bra.


Men det finns nog ingen som gått genom livet utan att ha upplevt en eller flera trista incidenter...
Alla har vi sett olika saker som påverkat oss på olika sätt.

Det jag har lärt mig av mina egna erfarenheter är tex:
Lev nu! Kämpa för det du vill uppnå! Var glad för det du har med dig i ditt livsbagage -det är dina erfarenheter och dom ger dig styrka.
Men framförallt...
När du hamnar i ett underläge.. Finn dig inte i att bli behandlad så!
Stå på dig, ta nya tag och VÅGA RES DIG IGEN!

Alla är vi olika, men vi har alla samma rättigheter!
Att möta en person som utstrålar något du lägger märke till...
Tänk såhär:
-Undrar vad den personen genomgått eller strävat mot för att komma dit?
För jag kan slå vad om att oavsett vem man är så är det nog väldigt få iallafall som föds in i sin roll.
Den rollen har man själv axlat och många gånger är det pga av valen vi gjort längs vägen som fört oss dit där vi är idag. Egenvalda vägar men ibland också totalt påtvingade.

Så idag vänner: Ge nån speciell i ditt liv en vink, en kram, en hälsning... Bara för att...
Det kan vara en av de händelser som denne bär med sig som något speciellt och positivt resten av livet.
Det där oförutsedda... Det lilla extra.
Man gör det inte för att man måste eller behöver...
Man gör det för att man vill...

.:KRAM:.